Hur pratar man känslor?

Hej! Skulle vara supertacksam om någon vill svara på mitt meddelande. Varnar i förhand om en lååång text…

Jag har en killkompis som så gärna vill prata om känslor och bara få ur sig det han bär på men han vet inte hur man gör.

För mig är det så naturligt så det är svårt att förklara hur man uttrycker sina känslor och upplevelser. Han vet att jag och flera andra finns där för att lyssna och han vill men han kan inte säger han. Jag tror han får likt tunghäfta eller som ett garnnystan med massa ord på som trasslat ihop sig som han inte kan få ur sig.
Jag har sagt att han inte behöver tänka på om han formulerar sig rätt bara det kommer ut så kan vi nysta i det sen. Jag har också sagt att han inte är till besvär, och skulle det blir för mycket för mig som erbjudit mig att lyssna är det mitt ansvar att säga ’nu räcker det, jag är inte stark nog för att finnas för dig just nu men jag finns för dig i hjärtat’ eller liknande.

Jag har gett förslaget att skriva ett brev eller något liknande som endast han ska läsa. Då spelar det ju ingen roll hur det ser ut eller vad som står där. Det är bara skönt att få det konkret på papper och få ur sig det. Men han är inte ”braä på att skriva, han har stora problem med att skriva i allmänhet.
Jag har sagt att han inte behöver veta vad han känner, bara säga det som kommer ur munnen. Eller att han kan säga det han tror att han känner eller tror att det beror på etcetera.

Jag har gett olika förslag och exempel sätt att beskriva hur man känner på fysiska sätt för att samma känsla kan kännas psykiskt men också exempel på hur man kan uttrycka känslor mer än att bara säga jag känner mig inte glad. Och fråga sig själv mer, varför, hur, vad mm. Till exempelvis, det känns som att jag har ett skåp fast bundet med kedjor kring mig eller att det känns som ett hål i magen som bara äter upp mig inifrån. Eller kanske som att slå handen i en spegel eller att gå i kvicksand. Eller jag vet inte riktigt varför jag mår dåligt men det senaste har jag sovit lite dåligt, min kompis la en tråkig kommentar, min mormor är sjuk och kanske är det att jag har många små måsten jag måste göra som bidrar till mitt mående. Bara spekulera fritt vad det kan vara för att dels ev kunna göra något åt det men också vara lite snälla och mer förstående mot sig själv till varför man inte klarar så mycket man borde till exempel.

Jag har givit honom idén att skriva hit till exempel eller liknande för att prata anonymt. Men han vet inte vad han ska skriva. Bara att han behöver skriva och vill.
Han vet verkligen inte hur han ska prata om känslor. Han får inte ur sig ett ord trots att han vill.

Finns det något man kan göra? Eller något han kan göra för att bli bättre på att förstå sig själv och sina känslor, förmedla och dela med sig av dem och bara prata helt enkelt.
Det är inte kul att se att han bär runt på mycket som han är ensam i trots att han gärna vill göra sig förstådd.

Jag vill så gärna hjälpa honom att hitta orden eller metoden som funkar för honom men jag vet inte hur.

Tack på förhand för att ni tar er tiden och orkat läsa allt jag skrivit.

Vad fint att du vill hjälpa din kompis <3

Jag tror spontant att det där med garnnystan och att klä sina känslor i metaforer är för avancerat? =) Inte heller jag klarar av det. Och jag pratar nästan enbart om känslor dagarna i ända. När jag tidigare haft en kompis (bästa kompis) som inte kunde förstå vad hon kände så agerade jag tolk till henne. Jag beskrev känslorna åt henne och frågade om det var ungefär så som hon kände? Då svarade hon ja eller nej på det. Det blev ju litegrann så iofs att hon kanske inte utvecklade riktigt förmågan själv, men det blev ett jävligt starkt band mellan oss eftersom jag nog var den som lärde känna henne absolut bäst. Minns det som att även andra kompisar kunde säga saker som att “herregud, du känner ju mig bättre än vad jag själv gör”. Men det är nog mitt tips i det här, om motparten på riktigt inte vet kanske vad den känner så kan man ge bort olika förslag på vad det kan vara som skaver och så kan den fortsätta använda sig av de begreppen eller det man har nystat fram – tillsammans, och även i möten med andra?

Red Simyna skrev:

Vad fint att du vill hjälpa din kompis <3 Jag tror spontant att det där med garnnystan och att klä sina känslor i metaforer är för avancerat? =) Inte heller jag klarar av det. Och jag pratar nästan enbart om känslor dagarna i ända. När jag tidigare haft en kompis (bästa kompis) som inte kunde förstå vad hon kände så agerade jag tolk till henne. Jag beskrev känslorna åt henne och frågade om det var ungefär så som hon kände? Då svarade hon ja eller nej på det. Det blev ju litegrann så iofs att hon kanske inte utvecklade riktigt förmågan själv, men det blev ett jävligt starkt band mellan oss eftersom jag nog var den som lärde känna henne absolut bäst. Minns det som att även andra kompisar kunde säga saker som att ”herregud, du känner ju mig bättre än vad jag själv gör”. Men det är nog mitt tips i det här, om motparten på riktigt inte vet kanske vad den känner så kan man ge bort olika förslag på vad det kan vara som skaver och så kan den fortsätta använda sig av de begreppen eller det man har nystat fram – tillsammans, och även i möten med andra?

Tack snälla för ett så snabbt svar<3

Hmm, kanske. Vet inte om han är en som ser bilder eller inte framför sig men skulle inte förvåna mig om det är för ”komplicerat”.

Tack för tipset, jag brukar ha den rollen i en annan vänskapsrelation. ”Du sätter ord på allt det jag känner men inte får ut”.
En anledning till att det funkar sådär halv bra just med han är nog för att vad man än säger så får man ofta svaret jag vet inte. Vilket jag förstår, ibland vet man inte. Men det är så svårt att spinna vidare då. Och eftersom han har så svårt att ens öppna upp sig lite grann eller snarare uttrycka sig, så får man så lite att jobba med. Jag tror nämligen att det finns mycket inte någon ser som ingen riktigt har en aning om. Vilket gör det hela svårare tycker jag. Eller så kanske jag nystar på fel ställe🤔

Men iallafall tack snälla för ditt svar, ska försöka ditt tips igen nästa gång när det kommer upp❤️

När jag haft en kompis som svarade precis så “jag vet inte” på vad hon kände, kommer jag ihåg att hennes “huvudproblem” ofta var just att känslorna var så nedgrävda att hon inte riktigt kunde nå dem, och därav uttrycka exakt vad det var. Detta resulterade även i konstant hög ångestnivå. Den kombinationen av nedgrävda känslor och att de inte kom upp till ytan. Tänker att det kanske är något liknande för din kompis? Att i hans värld finns inte heller ett språk som förklarar denna blandning av känslor? Om så är fallet kan det hjälpa att separera känslorna för att identifiera var och en av dem som sådan, istället för att ta dig an hela denna blandning på en gång?